Kapitel 1 - When one door closes, another opens
- Glöm inte att lämna in era prao ansökningar MED underskrift till mig SENAST på fredag, sa Mrs. Robinson hastigt innan hela klassen hade skyndat sig ut ur klassrummet. Jag gick snabbt till skåpet för att hämta min jacka och min väska och sedan började jag bege mig hemmåt. Solen sken och vårkänslan spred sig genom hela kroppen. Det var otroligt skönt att känna värme mot ansiktet igen. Till skillnad från idag hade de senaste dagarna bestått av blåst och regn.
- Välkommen till Fernandez & Wells. Vad kan jag hjälpa dig med?
Det var onsdagseftermiddag och jag var nervös. Moster Eve hade smsat mig någongång runt klockan elva idag och skrivit att jag skulle ringa henne när jag hade slutat skolan. Så fort jag hade slutat, skyndade jag mig hem för att nervöst ringa moster och få besked om hon hade hittat en praoplats till mig eller inte. Det skulle inte spela någon roll vart jag fick plats, bara jag fick en plats. Jag letade upp hennes nummer i mobilen och tryckte på "Ring".
Jag tänkte på vad Mrs. Robinson hade sagt till oss om praon, att ansökningslappen skulle vara vara inne senast på fredag. Jag hade frågat om jag kunde praoa på ett café nära där jag bodde, men de hade sagt att de skulle återkomma med besked senare eftersom att de inte hade pratat med chefen ännu. Nu hade det gått en vecka senast jag pratade med de, så jag bestämde mig för att ringa de så fort jag kom hem.
- Hallå? ropade jag när jag kom innanför dörren.
- Hej gumman, ropade mamma tillbaka.
Jag hängde upp min jacka och skyndade mig upp till mitt rum. Jag öppnade min laptop för att hitta telefonnumret dit.
- Välkommen till Fernandez & Wells. Vad kan jag hjälpa dig med?
- Ja, hejsan. Jag heter Becky Williams och jag tror att det var dig jag pratade med förra veckan angående en prao plats?
- Jo, det var det! Jag hade precis tänkt att ringa dig faktiskt, svarade killen glatt.
- Jaha! Jag tänkte bara ringa för att kolla om jag kan praoa hos er eller om jag måste söka någon annanstans.
- Jo, så här är det Becky. Vi har pratat med chefen och tyvärr tar vi inte emot prao elever här. Jag är hemskt ledsen men du får söka prao någon annanstans.
- Okej, jag förstår! Men tack så mycket för hjälpen, sa jag artigt.
- Ja, det var så lite så. Hejdå.
- Hejdå, sa jag och la på.
Jag suckade och gick med besvikna steg ner till vardagsrummet där mamma satt och läste "Woman's weekly". Jag kastade mig ner i soffan och suckade ännu en gång.
- Vad har hänt Becky? frågade mamma mjukt.
- Jag ringde Fernandez & Wells, du vet det där caféet jag skulle praoa på?!
- Ja, ska du inte praoa där? sa mamma förvånat.
- Jo, jag skulle det, men nu sa de att de inte kunde ta emot prao elever... Så nu måste jag hitta en ny prao plats tills på fredag, suckade jag.
- Vet du vad? Moster Eve kommer på middag idag, så du kan ju fråga henne om hjälp. Hon har väldigt mycket kontakter och jag är säker på att hon kan fixa någon prao plats till dig.
- Ja, de kommande tre veckorna kommer jag att ha väldigt mycket att göra. Känner mig redan lite stressad över det faktiskt. Killarna har mycket inplanerat de där veckorna fram över. Du vet, photoshoots, intervjuer, konserter, resor och andra inspelningar. Det kommer bli hektiskt, babblade moster Eve på.
- Ja, de kommande tre veckorna kommer jag att ha väldigt mycket att göra. Känner mig redan lite stressad över det faktiskt. Killarna har mycket inplanerat de där veckorna fram över. Du vet, photoshoots, intervjuer, konserter, resor och andra inspelningar. Det kommer bli hektiskt, babblade moster Eve på.
Jag gillade att bara sitta och lyssna på vad mamma och moster pratade om. Ibland tog de med mig in i samtalet men oftast pratade de "vuxen prat" vilket de, på något sätt, inte trodde att jag förstod.
- Appropå jobb, Becky måste fixa en prao plats någonstans senast till på fredag, sa mamma till Eve.
- ...och hon blev precis nobbad av ett café här i närheten för att de inte tog emot prao elever. Så jag tänkte att du kanske kunde använda dina kontakter och kolla om Becky kan få praoa någonstans? fortsatte mamma.
- Men absolut! Men jag vill bara förtydliga att jag kanske inte hittar en prao plats, så förvänta er inte att jag gör det! sa Eve.
- Ja, det förstår vi! sa mamma och tittade på mig.
När allt var uppätet på bordet och klockan var över nio, började moster Eve dra sig hemmåt.
- Vännen, imorgon ringer jag runt och kollar på jobbet om en prao plats till dig. Det ordnar jag ska du se! log moster Eve och kramade vänligt om mig.
- Tack, svarade jag.
- Cathy, maten var underbart god! Nästa gång blir det jag som bjuder. Hälsa Tom från mig, sa hon och kramade om mamma innan hon skulle gå.
Hon vinkade lite snabbt innan hon stängde dörren om sig.
- Vart är pappa förresten? frågade jag mamma medan jag hjälpte henne att ställa undan efter middagen.
Hon vinkade lite snabbt innan hon stängde dörren om sig.
- Vart är pappa förresten? frågade jag mamma medan jag hjälpte henne att ställa undan efter middagen.
- Han är på konferens och kommer hem imorgon, svarade hon.
Det var onsdagseftermiddag och jag var nervös. Moster Eve hade smsat mig någongång runt klockan elva idag och skrivit att jag skulle ringa henne när jag hade slutat skolan. Så fort jag hade slutat, skyndade jag mig hem för att nervöst ringa moster och få besked om hon hade hittat en praoplats till mig eller inte. Det skulle inte spela någon roll vart jag fick plats, bara jag fick en plats. Jag letade upp hennes nummer i mobilen och tryckte på "Ring".
- Eve Williams, svarade hon efter några signaler.
- Hej Eve! Det är Becky, sa jag.
- Åh hej Becky! sa hon glatt.
- Ringer jag olämpligt? frågade jag.
- Nej, inte alls! Du kan ringa mig när som helst, svarade hon vänligt.
- Okej, vad bra! Jag skulle ringa dig när jag hade slutat?
- Ja, juste. Hur var det i skolan? retades moster.
Hon visste att jag inte ville småprata, hon visste att jag ville få ett besked om jag hade fått en praoplats eller inte.
- MOSTER!!! skrattade jag.
Hon instämde mitt skratt.
- Förlåt, men jag var ju tvungen!
Jag suckade skämtsamt.
- Nej, men så här är det Becky. Jag har fixat en prao plats till dig men om du inte vill ha den, är det helt okej. Lovar du att säga det, om du inte vill ha platsen?! sa moster allvarligt.
- Ja, absolut! svarade jag uppriktigt och kände mig lättade över att hon ens hade fixat en plats åt mig.
Jag väntade spänt på svaret om vart jag skulle få praoa.
- Grejen är den att jag har väldigt mycket att göra på jobbet de främsta tre veckorna så jag pratade med min chef om att jag kunde ha dig som en högra hand, det vill säga som en assistent. Han tyckte att det var en bra idé så om du vill får du prao som min assistent.
- Vad roligt. Det vill jag jättegärna! svarade jag entusiastiskt.
- Nackdelen är dock att du kommer att få åka med på vissa resor och spelningar utanför London. Du kommer troligtvis också att få jobba lite längre dagar och konstiga tider, bara så att du är beredd på det, förklarade moster.
- Okej, men ditt jobb verkar väldigt spännande så det gör absolut ingenting.
- Vad bra då! Då är det bestämt? Att du ska prao hos mig helt enkelt?! frågade moster en sista gång.
- Ja, det är bestämt! svarade jag.
- Jag ska bara höra med din mamma om du kunde bo hos mig de här tre veckorna så blir det inte så krångligt för dig med alla tider och resor och så... Om du vill det förståss, sa Eve.
- Ja, det vore praktiskt och bra.
- Har du mamma i närheten så kan jag fråga nu? frågade hon.
- Nej, hon är fortfarande på jobbet men testa att ringa på hennes mobil, svarade jag.
- Okej, det ska jag göra! avrundade moster.
- Och du? Tack för att du fixade en plats till mig, sa jag.
- Det var så lite vännen. Jag återkommer med mer information till dig ikväll eller imorgon.
- Okej, gör så. Hejdå! sa jag.
- Hejdå, sa hon och la på.
Jag lade mobilen på laddning och startade min laptop. Medan jag väntade på att den skulle starta så gick jag ner till köket för att göra mig en smörgås. När datorn var inloggad, öppnade jag internet och surfade in på Google för att söka information om One Direction. Jag visste vilka de var, det visste hela England, men jag visste ingenting mer än att pojkbandet hette One Direction.
Jag hoppas att ni gillade det första kapitlet på novellen! Det är lite segt i början, men jag vill att det ska gå långsamt fram så att novellen blir mer verklighetstrogen. Vad tycker ni så här långt? Är den värd att läsa? KOMMENTERA.
Kommentarer
Postat av: Frida
MEEER! :D
Postat av: adina
meer
Trackback
