Kapitel 2 - The greeting
- Den här då, till dina stuprörs jeans? frågade Emma och höll upp ett turkost linne.
Kapitel två är uppe! Vad tycker ni såhär långt? Om ni har några synpunkter, KOMMENTERA!
Jag nickade och sa att jag skulle prova det. Jag tittade mig omkring en sista gång för att se om det fanns något mer jag möjligtvis kunde ha på mig första dagen på praon. Jag ville ju göra ett bra första intryck och kläder var definitivt en stor del av det. Jag tog ner en vit lite pösigare skjorta från en stång och gick in i provhytten som Emma hade okuperat.
Efter, vad som kändes som en evighet, hade jag äntligen provat klart allting. Det kändes seriöst som att jag hade provat varenda plagg i hela butiken. Medans Emma väntade på att jag skulle visa henne kläderna på, gick hon ut i butiken och kom in med yttligare plagg som jag skulle prova.
Efter, vad som kändes som en evighet, hade jag äntligen provat klart allting. Det kändes seriöst som att jag hade provat varenda plagg i hela butiken. Medans Emma väntade på att jag skulle visa henne kläderna på, gick hon ut i butiken och kom in med yttligare plagg som jag skulle prova.
Det slutliga resultatet blev den den vita lite pösigare skjortan och ett par lite slitna jeans shorts med ett fejkat Louis Vuitton skärp. Jag skulle matcha de med mina egna smycken och accessoarer som jag hade hemma.
- Är du nervös? frågade Emma mig när jag höll på att packa ner alla mina saker som jag skulle ha med mig till moster.
- Nja, jag vet inte. Lite kanske, svarade jag.
- Vad är du nervös för? Att du ska snubbla över någonting och att Harry ska ta emot dig och se dig rakt i ögonen och sedan böja sig ner för att kyssa dig? skämtade hon.
Jag skrattade åt hennes lilla scenario.
- In your dreams, sa jag och himlade med ögonen.
- Ja faktiskt, fast inte med Harry, utan med Ian Somerhalder... sa hon drömmande.
- Ja, det skulle man ju inte direkt tacka nej till, log jag.
Moster Eve knackade försiktigt och stack in huvudet genom dörren.
Moster Eve knackade försiktigt och stack in huvudet genom dörren.
- Middagen är klar, sa hon vänligt.
- Åh, tack. Jag kommer om 1 minut, jag ska bara byta om till ett par mjukisbyxor, svarade jag.
Hon nickade och stängde till. Jag öppnade min resväska och tog fram mina rosa juicy couture mjukisbyxor. Det var skönt att ta av sig ett par tighta jeans och sätta på sig ett par slappa mjukisbyxor.
Så fort jag öppnade dörren och gick ut ur gästrummet, kände jag matlukt. Det luktade lasagne. Det vattnades i munnen. Jag hade inte märkt det tidigare men jag var väldigt hungrig.
- Vad kul att du gör oss sällskap, sa pappa när jag kom in i köket.
- Sådär, nu tror jag allting är klart. Varsågoda och sitt, sa hon till mig, mamma och pappa. Är du säker på att du inte vill ha lite vin, Cathy?
- Nej tack, det är bra för min del. Jag kör hem, log mamma.
- Du vill inte ha lite mer vin Tom? frågade moster sedan.
- Jag nöjer mig med det här sålänge, svarade pappa artigt.
När alla hade ätit och pratat färdigt var det dags för mamma och pappa att åka hem.
- Du har inte ändrat dig? viskade pappa i örat på mig.
Jag skakade på huvudet. När jag och moster hade kramat och sagt hejdå till mina föräldrar gick jag tillbaka till gästrummet där jag skulle sova de främsta tre veckorna. Rummet var ungefär lika stort som mitt egna rum och hade sköna, harmoniska kaffebruna tapeter. I rummet stod det en enkelsäng med ett bed set som matchade färgen till väggarna. Riktigt mysigt och lugnt var det inne i rummet. Här kände jag på mig att jag skulle trivas.
- Vill du ha te vännen? ropade Eve ifrån köket.
- Ja tack! ropade jag tillbaka.
Jag tog en snabb titt i spegeln innan jag gick ut i köket igen för att se om det fanns någonting jag kunde hjälpa moster med.
- Så, hur känner du inför imorgon? frågade Eve mig när vi hade satt oss i vardagsrums soffan med våra tekoppar.
- Jag vet inte... Det känns lite nervöst men ändå är jag laddad, svarade jag.
- Ja, jag kan ju säga dig att du inte har något att vara nervös över. Killarna är världens snällaste och de mest lätta personer att vara med.
- Jo, om du säger det så... svarade jag tankspritt.
- Vad vet du om de då? frågade moster nyfiket.
- Inte alls mycket. Jag vet att killen med det bruna lockiga håret heter Harry? och att den blonda heter Niall? Den svarthåriga heter Zayn? och att han som ser ut som Justin Bieber heter Liam? och den sista heter Louis?
- Högsta highscore till Becky Williams, skrattade moster och gav mig en high five.
Jag skrattade med henne. Hon var så lätt att prata med och så gullig och omtänksam. Resten av kvällen, satt hon mest och pratade om hur killarna var och berättade roliga minnen från deras turné. Jag ställde också lite frågor som hon glatt svarade på.
- Jag kan ta undan det här. Gå och lägg dig du, sa moster Eve vänligt.
- Okej, tack! Godnatt, svarade jag med ett varmt leende.
- Godnatt. Glöm inte att vi åker halv åtta imorgon, så du får själv ställa klockan beroende på hur lång tid du tar på dig att göra dig klar på morgonen.
Jag nickade och mumlade ett godnatt igen innan jag gick in till mitt rum för att göra mig klar inför natten. Innan jag somnade, tänkte jag såklart på morgondagen. Fast nu var jag inte nervös längre. Jag var bara laddad inför att träffa de här killarna. Från det moster hade berättat, verkade de vara vanliga, roliga tonåringar som bara är lyckligt lottade att få leva sin dröm. Det här skulle nog bli bra.
- Redo att åka? frågade moster mig i hallen när klockan precis hade blivit halv åtta.
- Redo att åka? frågade moster mig i hallen när klockan precis hade blivit halv åtta.
- Absolut, svarade jag glatt.
- Jag tänkte att vi kanske kunde stanna en snabbis på Starbucks på vägen dit och köpa två takeaway latte? Du dricker kaffe eller hur? frågade hon osäkert.
- Ja, det gör jag, försäkrade jag henne.
Efter en kvarts bilkörning, stannade vi vid Starbucks. Jag sprang in medan moster väntade i bilen. Jag beställde två mellan stora kaffe latte och skyndade mig så gott jag kunde.
- Här har du, sa jag och räckte moster den ena takeaway muggen.
- Tack, du ska få pengar snart. Jag ska bara hitta min plånbok först, sa hon medan hon grävde runt i sin handväska.
- Nej, nej. Jag bjuder på kaffet. Det är det minsta jag kan göra för allt du har gjort för mig, protesterade jag.
Hon såg skeptiskt på mig.
- Okej då. Då får man väl bara tacka, sa hon och började köra ut från Starbucks. Efter yttligare tio minuters körning, var vi framme.
- Killarna är här och gör några intervjuer fram till lunchtid och sedan ska vi förflytta oss till ett annat ställe där de ska ha en liten soundcheck inför en spelning som kommer att hållas imorgon kväll, informerade Eve mig.
Jag nickade och vi gick in i det stora kontorshuset. Medan Eve ringde ett kort samtal, passade jag på att gå på toaletten för att fixa det sista innan det var dags att träffa killarna.
Jag rättade till min skjorta och bättrade på läppglanset. Jag tittade mig en sista gång i spegeln innan jag återvände tillbaka till Eve.
- Där är du ju! utbrast moster.
- Jag var på toaletten, förklarade jag.
- Jaha, okej. Killarna är uppe på plan 3 och är tydligen mitt i en intervju just nu så vi får vara riktigt tysta så att vi inte stör, sa hon och tryckte på hissknappen.
- Absolut, svarade jag.
Ärligt talat blev jag mer och mer nervös ju högre hissen gick. Jag tog ett djupt andetag och följde tyst efter moster.
"Tack så jättemycket för att ni lät oss intervjua er" tyckte jag hörde en kvinnoröst säga.
"Tack själv" sade någon från bandet till henne.
- Det verkar som att de precis har blivit klara med en intervju. Det passar ju perfekt för då kan du hälsa på alla, sa moster glatt.
Jag nickade och log.
Vi gick en liten bit till innan vi kom till ett ganska stort mötesrum/vardagsrum. Där satt alla fem i en soffa och pratade med varandra.
- Hej killar, sa moster Eve glatt.
- Hej Eve, svarade de entusiastiskt.
- Killar, låt mig presentera Becky. Hon är min systerdotter och kommer att jobba som min assistent i tre veckor. Vilket betyder att hon kommer vara med er och mig i tre veckor framöver, förklarade hon medan jag gick fram till var och en och hälsade vänligt på alla.
- Nice, sa Harry och alla instämde.
Kapitel två är uppe! Vad tycker ni såhär långt? Om ni har några synpunkter, KOMMENTERA!
Kapitel 1 - When one door closes, another opens
- Glöm inte att lämna in era prao ansökningar MED underskrift till mig SENAST på fredag, sa Mrs. Robinson hastigt innan hela klassen hade skyndat sig ut ur klassrummet. Jag gick snabbt till skåpet för att hämta min jacka och min väska och sedan började jag bege mig hemmåt. Solen sken och vårkänslan spred sig genom hela kroppen. Det var otroligt skönt att känna värme mot ansiktet igen. Till skillnad från idag hade de senaste dagarna bestått av blåst och regn.
- Välkommen till Fernandez & Wells. Vad kan jag hjälpa dig med?
Det var onsdagseftermiddag och jag var nervös. Moster Eve hade smsat mig någongång runt klockan elva idag och skrivit att jag skulle ringa henne när jag hade slutat skolan. Så fort jag hade slutat, skyndade jag mig hem för att nervöst ringa moster och få besked om hon hade hittat en praoplats till mig eller inte. Det skulle inte spela någon roll vart jag fick plats, bara jag fick en plats. Jag letade upp hennes nummer i mobilen och tryckte på "Ring".
Jag tänkte på vad Mrs. Robinson hade sagt till oss om praon, att ansökningslappen skulle vara vara inne senast på fredag. Jag hade frågat om jag kunde praoa på ett café nära där jag bodde, men de hade sagt att de skulle återkomma med besked senare eftersom att de inte hade pratat med chefen ännu. Nu hade det gått en vecka senast jag pratade med de, så jag bestämde mig för att ringa de så fort jag kom hem.
- Hallå? ropade jag när jag kom innanför dörren.
- Hej gumman, ropade mamma tillbaka.
Jag hängde upp min jacka och skyndade mig upp till mitt rum. Jag öppnade min laptop för att hitta telefonnumret dit.
- Välkommen till Fernandez & Wells. Vad kan jag hjälpa dig med?
- Ja, hejsan. Jag heter Becky Williams och jag tror att det var dig jag pratade med förra veckan angående en prao plats?
- Jo, det var det! Jag hade precis tänkt att ringa dig faktiskt, svarade killen glatt.
- Jaha! Jag tänkte bara ringa för att kolla om jag kan praoa hos er eller om jag måste söka någon annanstans.
- Jo, så här är det Becky. Vi har pratat med chefen och tyvärr tar vi inte emot prao elever här. Jag är hemskt ledsen men du får söka prao någon annanstans.
- Okej, jag förstår! Men tack så mycket för hjälpen, sa jag artigt.
- Ja, det var så lite så. Hejdå.
- Hejdå, sa jag och la på.
Jag suckade och gick med besvikna steg ner till vardagsrummet där mamma satt och läste "Woman's weekly". Jag kastade mig ner i soffan och suckade ännu en gång.
- Vad har hänt Becky? frågade mamma mjukt.
- Jag ringde Fernandez & Wells, du vet det där caféet jag skulle praoa på?!
- Ja, ska du inte praoa där? sa mamma förvånat.
- Jo, jag skulle det, men nu sa de att de inte kunde ta emot prao elever... Så nu måste jag hitta en ny prao plats tills på fredag, suckade jag.
- Vet du vad? Moster Eve kommer på middag idag, så du kan ju fråga henne om hjälp. Hon har väldigt mycket kontakter och jag är säker på att hon kan fixa någon prao plats till dig.
- Ja, de kommande tre veckorna kommer jag att ha väldigt mycket att göra. Känner mig redan lite stressad över det faktiskt. Killarna har mycket inplanerat de där veckorna fram över. Du vet, photoshoots, intervjuer, konserter, resor och andra inspelningar. Det kommer bli hektiskt, babblade moster Eve på.
- Ja, de kommande tre veckorna kommer jag att ha väldigt mycket att göra. Känner mig redan lite stressad över det faktiskt. Killarna har mycket inplanerat de där veckorna fram över. Du vet, photoshoots, intervjuer, konserter, resor och andra inspelningar. Det kommer bli hektiskt, babblade moster Eve på.
Jag gillade att bara sitta och lyssna på vad mamma och moster pratade om. Ibland tog de med mig in i samtalet men oftast pratade de "vuxen prat" vilket de, på något sätt, inte trodde att jag förstod.
- Appropå jobb, Becky måste fixa en prao plats någonstans senast till på fredag, sa mamma till Eve.
- ...och hon blev precis nobbad av ett café här i närheten för att de inte tog emot prao elever. Så jag tänkte att du kanske kunde använda dina kontakter och kolla om Becky kan få praoa någonstans? fortsatte mamma.
- Men absolut! Men jag vill bara förtydliga att jag kanske inte hittar en prao plats, så förvänta er inte att jag gör det! sa Eve.
- Ja, det förstår vi! sa mamma och tittade på mig.
När allt var uppätet på bordet och klockan var över nio, började moster Eve dra sig hemmåt.
- Vännen, imorgon ringer jag runt och kollar på jobbet om en prao plats till dig. Det ordnar jag ska du se! log moster Eve och kramade vänligt om mig.
- Tack, svarade jag.
- Cathy, maten var underbart god! Nästa gång blir det jag som bjuder. Hälsa Tom från mig, sa hon och kramade om mamma innan hon skulle gå.
Hon vinkade lite snabbt innan hon stängde dörren om sig.
- Vart är pappa förresten? frågade jag mamma medan jag hjälpte henne att ställa undan efter middagen.
Hon vinkade lite snabbt innan hon stängde dörren om sig.
- Vart är pappa förresten? frågade jag mamma medan jag hjälpte henne att ställa undan efter middagen.
- Han är på konferens och kommer hem imorgon, svarade hon.
Det var onsdagseftermiddag och jag var nervös. Moster Eve hade smsat mig någongång runt klockan elva idag och skrivit att jag skulle ringa henne när jag hade slutat skolan. Så fort jag hade slutat, skyndade jag mig hem för att nervöst ringa moster och få besked om hon hade hittat en praoplats till mig eller inte. Det skulle inte spela någon roll vart jag fick plats, bara jag fick en plats. Jag letade upp hennes nummer i mobilen och tryckte på "Ring".
- Eve Williams, svarade hon efter några signaler.
- Hej Eve! Det är Becky, sa jag.
- Åh hej Becky! sa hon glatt.
- Ringer jag olämpligt? frågade jag.
- Nej, inte alls! Du kan ringa mig när som helst, svarade hon vänligt.
- Okej, vad bra! Jag skulle ringa dig när jag hade slutat?
- Ja, juste. Hur var det i skolan? retades moster.
Hon visste att jag inte ville småprata, hon visste att jag ville få ett besked om jag hade fått en praoplats eller inte.
- MOSTER!!! skrattade jag.
Hon instämde mitt skratt.
- Förlåt, men jag var ju tvungen!
Jag suckade skämtsamt.
- Nej, men så här är det Becky. Jag har fixat en prao plats till dig men om du inte vill ha den, är det helt okej. Lovar du att säga det, om du inte vill ha platsen?! sa moster allvarligt.
- Ja, absolut! svarade jag uppriktigt och kände mig lättade över att hon ens hade fixat en plats åt mig.
Jag väntade spänt på svaret om vart jag skulle få praoa.
- Grejen är den att jag har väldigt mycket att göra på jobbet de främsta tre veckorna så jag pratade med min chef om att jag kunde ha dig som en högra hand, det vill säga som en assistent. Han tyckte att det var en bra idé så om du vill får du prao som min assistent.
- Vad roligt. Det vill jag jättegärna! svarade jag entusiastiskt.
- Nackdelen är dock att du kommer att få åka med på vissa resor och spelningar utanför London. Du kommer troligtvis också att få jobba lite längre dagar och konstiga tider, bara så att du är beredd på det, förklarade moster.
- Okej, men ditt jobb verkar väldigt spännande så det gör absolut ingenting.
- Vad bra då! Då är det bestämt? Att du ska prao hos mig helt enkelt?! frågade moster en sista gång.
- Ja, det är bestämt! svarade jag.
- Jag ska bara höra med din mamma om du kunde bo hos mig de här tre veckorna så blir det inte så krångligt för dig med alla tider och resor och så... Om du vill det förståss, sa Eve.
- Ja, det vore praktiskt och bra.
- Har du mamma i närheten så kan jag fråga nu? frågade hon.
- Nej, hon är fortfarande på jobbet men testa att ringa på hennes mobil, svarade jag.
- Okej, det ska jag göra! avrundade moster.
- Och du? Tack för att du fixade en plats till mig, sa jag.
- Det var så lite vännen. Jag återkommer med mer information till dig ikväll eller imorgon.
- Okej, gör så. Hejdå! sa jag.
- Hejdå, sa hon och la på.
Jag lade mobilen på laddning och startade min laptop. Medan jag väntade på att den skulle starta så gick jag ner till köket för att göra mig en smörgås. När datorn var inloggad, öppnade jag internet och surfade in på Google för att söka information om One Direction. Jag visste vilka de var, det visste hela England, men jag visste ingenting mer än att pojkbandet hette One Direction.
Jag hoppas att ni gillade det första kapitlet på novellen! Det är lite segt i början, men jag vill att det ska gå långsamt fram så att novellen blir mer verklighetstrogen. Vad tycker ni så här långt? Är den värd att läsa? KOMMENTERA.
